Racereport Göteborgsvarvet 2017

20 maj 2017....
Som jag väntat på den dagen!
Mitt första Göteborgsvarv.
 
Jag hade en sen starttid, kl. 15.39 vilket gjorde att jag kunde ta det lugnt under dagen och sova tills jag vaknade.
Strax innan åtta slog jag upp ögonen och kände ett pirr i kroppen och ett hjärta som slog snabbare än vanligt.
Jag ålade mig ur sängen så smidigt jag kunde för att inte väcka mannen och gick in på toan för att blanda min morgondrink.
En shake med BCAA, MSM och Resorb.
 
Sen kröp jag ner i sängen igen.
 
När mannen vaknat blev det frukost.
Även om det var långt kvar till start fick jag ändå hålla mig lite i skinnet för att inte kasta mig över croisanterna och annat gott.
Satsade på ett säkert kort med äggröra, bacon, skinka och lite grönsaker.
Följde sedan upp med en skål naturell yoghurt med musli och torkade frukter.
 
Något jag saknade var Nutella!
Det brukar ju alltid finns på nästan alla hotellfrukostar!?
Fick bli en nödlösning med rostat bröd och marmelad istället.
Behöver sockerkicken av kolhydrater.
 
Situationen löstes med en kort promenad till ICA där jag inhandlade riskakor, Nutella, bär mm.
Tänkte hoppa över lunchen och istället äta något lättare men med mycket kolhydrater i.
Medan mannen gick ut på stan för lunch valde jag att ligga kvar på det svala rummet för att samla energi.
Den sedvanliga tävlingshuvudvärken hade också slagit till rejält och huvudet höll på att bulta sönder.
Men jag är ju van så inget jag hetsade upp mig över.
Tog två treo och önskade att jag någon gång skulle få uppleva ett huvudvärksfritt lopp.
 
Det gick dock ingen större nöd på mig....
 
Jag låg på schäslongen och pillade i mig godsaker.
Chips för saltets skull och choklad och Nutella för att få energi.
Och så massa vatten förstås.
 
Varvade uppladdningsmys med att springa på toa.
Är det inte ganska värdelöst egentligen att hinka vatten när allt kommer ut lika fort?
Fast det är ju därför man ska äta salthaltigt innan för att binda vätska i kroppen så lite fick jag nog behålla.
 
Treon var verkningslös och det blev dags för operation omplåstring och insmörjning.
Vid 14-tiden var jag påklädd och nummerlappen fastnålad. 
Lite på sniskan men det är svårt med darriga och nervösa händer.
Småflaskorna till mitt Flipbelt var fyllda med energidryck från Tailwind och ryggsäcken packad med ombyteskläder och diverse bra-att-hasaker och hängdes sedan upp på mannens rygg.
Överst och lättåtkomlig la jag min Mål-Snickers.
Den är obligatorisk vid alla lopp.
Snickers att mosa i sig efter målgång och finpraliner senare på kvällen.
 
Vi gick bort till spårvagnshållplatsen och ställde oss i kön.
Det var visst inte bara vi som skulle åka till Slottsskogen.....
De tre första spårvagnarna rullade förbi utan att ens stanna på vår hållplats.
Fullproppade med folk!
Den fjärde stannade och vi klämde oss in som sista passagerare, drog in magarna så de kunde stänga dörren och sedan stod vi där som packade sillar i en varm, svettluktande vagn utan ventilation.
Paniken tryckte på och jag fokuserade enbart på att andas och inte kräkas.
 
Efter drygt tio minuter var vi framme och aldrig har jag varit så lycklig över att komma ut i friheten och kunna andas frisk luft.
Samtidigt som vi tar oss mot startområdet så springer eliten i mål.
Jag hinner se en skymt av Musse som springer mot seger i SM.
 
 
Det går åt några bananer en sådan här dag.
 
Första uppdraget var nu att hitta en toalett.
 
Några tusen andra hade samma tanke.
 
Bara att ordna in sig i ledet och vänta.
 
En toakö på Tjejmilen kan ta nästan en timme om man har otur, så det gäller att ställa sig i tid redan innan man känner behov.
Men här gick det lite fortare.
Min man stod tålmådigt och väntadet.
När jag kom ut ur den blå kuren meddelade jag honom att nu ställer jag mig sist i kön igen så jag hinner gå en gång till innan start.
Minst två gånger är lagom.
Han trodde jag skämtade men jag ställde mig i kön igen.
 
Plötsligt upptäckte jag att huvudvärken var borta!?
Hur gick det till?
Det brukar snarare öka ju närmare starten jag kommer och pulsen stiger.
Kanske var kaoset på spårvagnen så dramatiskt att det tog ut trycket i huvet.
Vet inte men vilken glädje och lättnad!
 
Mannen hjälpte mig att hitta till min startgrupp.
Jag hade sådant högt startnummer så gruppen fick stå längs vägen och vänta tills övriga grupper kommit iväg.
När grupp 22 började gå mot startfållan hoppade jag in i flocken.
 
Först nu började jag bli nervös.
Plötsligt bar knappt benen mig.
Knäskålarna imiterade geleklumpar.
Det susade i huvet och jag mådde illa.
Men jag följde leende med gruppen framåt.
Äntligen var det dags!
Glädje och förväntan.
 
Vi stannar till och väntar på att grupp 21 ska släppas iväg.
Får konstiga smärtor i höften på ställen jag inte tidigare kännt.
Vad håller kroppen på med?
Jag viftar bort det och vet att det bara är mentala spratt.
Jag mår bra, vädret är perfekt svalt och jag är laddad.
Här ska springas!
 
Här är ett par minuter innan start och uppvärmningen ska börja.
Livrädd att bli sparkad på knät eller få en armbåge i ansiktet av ivriga medlöpare.
Men tack och lov var jag omgiven av behärskade människor som också hade uppfattat att utrymmet att flaxa runt på är minimalt.
 
Jag vickar lite diskret på kroppen och tänker att jag har två mil på mig att värma upp.
Kommer att ta det superlugnt efter alla varningar om mördarbackar.
Största orosmomentet är repet vid 13,3 km och att målet stänger efter 3:20.
 
Jag pillar fram en pappersnäsduk ur mitt Flipbelt och snyter min nervösa näsa.
Nu är jag redo!
Startskottet går, jag slår på min pulsklocka och joggar sakta framåt.
Hinner se mannen som ropar lycka till och jag vinkar lyckligt tillbaka.
Äventyret har börjat.
 
Första sträckan går parallellt med de som kommer in i mål och jag tänker att på den sidan vill jag också vara.
Högtalarna vrålar ut "The eye of the tiger" och jag känner mig stark som Rocky.
 
Första kilometrarna går i vackra Slottsparken och vägen kantas av entusiastisk publik.
Jag struntar i alla som springer om mig och koncentrerar mig på att springa lugnt i mitt tempo.
Den här gången lyckas jag stå emot att dra iväg i ett för mig för högt tempo från start.
Tänker på att krafterna ska räcka länge.
 
Första gåpausen blir i Säldammsbacken.
Passar på att sippa energidryck.
 
Vilken folkfest det är längs med banan.
Underbart!
Folk sitter på filtar och har picnic, står vid kanten och partar, håller upp händerna för att göra high five med löparna.
De skriker och peppar, spelar musik, det hänger folk ut ur fönstren och allt är bara en stor fest.
 
Jag kör på i mitt tempo men får ge mig när det kommer en jättebro.
Och jag är inte ensam om att gå dubbelvikt uppför den.
Vinden viner och jag får hålla hårt i kepsen så den inte ska flyga av.
Det är långt, brant och högt.
Men sedan vänder det neråt igen.
Phu.
 
Tyvärr var det inte den enda bron.
Det kom fler jobbiga uppförsbackar, precis som utlovat.
 
Jag höll ett öga på pulsklockan och kunde pusta ut när jag passerade repstationen med tjugo minuter till godo.
Så snopet om man hade tvingats avbryta loppet redan där.
 
Knatade vidare.
Fick ingen riktig fartkänsla utan det var ganska långsamt men ändå kontrollerat.
Känsla av att "nej det här kommer aldrig att gå" höll sig borta.
 
Det var gott om vätskestationer men jag drack mest från mitt eget bälte.
Stannade på några för att dricka lite vatten och skölja munnen.
Vattnet serverades i pappersmuggar som sedan slängdes på marken och biladade en tjock gröt.
Tjoff, tjoff, tjoff....
Halt och slipprigt och det stänkte upp på benen.
 
Efter 17-18 kilometer är det dags att bestiga Avenyn.
En elak lutning uppför sög verkligen sista krafterna ur benen och här gick jag långa sträckor.
Så skönt det var när det vände tillbaka åt andra hållet!
 
Nu började jag känna målvittring!
Tiden skulle inte bli några problem.
Nog skulle jag hinna i mål och få min medalj.
Försökte att trycka på lite de sista kilometrarna men växlade med gång.
 
En sista backe och sedan var vi i Slottskogen igen.
Nu kände jag för första gången lite krampvarning i vaderna.
Nej inte nu! Slog av på takten.
En kilometer kvar.
Det här fixar jag!
 
Vilken känsla att efter drygt två mil få springa in på Stadion, känna den studsiga banan under skorna och att kunna skymta målet.
Jag exploderar av glädje och kroppen fylls med ny energi.
Mannen står i publiken och hejar på mig.
Jag visar tummen upp och sedan drar jag iväg mot målet.
Benen flyger fram och jag har inte sprungit så fort på hela loppet.
Passerar mållinjen med armarna sträckta mot skyn.
 
Sen var det över.
Promenerar vidare mot medaljstationen och ryser av lycka när jag får den hängd runt halsen.
Tar emot en banan och en kexchoklad och lämnar banan.
Letar upp vattenbordet, sveper en mugg och försöker sedan stretcha lite.
 
 
Mannen hittar mig, jag får min Snickers och torra kläder.
Sedan tar vi bussen hem till hotellet.
Jag huttrar lite och det är underbart att få ställa sig i en varm dusch.
 
Vi beställer upp room-service.
 
Hamburgaren smakar ljuvligt!
Öser på med salt på pommfritten och smetar på den gudomligt goda bluecheesedressingen på burgaren.
Nöjd, lycklig och mätt!
 
Sedan kröp jag ner i sängen med min medalj och en pralinask.
 
 
Målpraliner när de är som bäst.
 
Min vackra medalj.
 
Tiden blev 2:44:38.
 
Taggar: Racereport Göteborgsvarvet, Göteborgsvarvet 2017, löparberättelse Göteborgsvarvet, halvmara, halfmarathon, hur är det att springa Göteborgsvarvet, banan Göteborgsvarvet;

Morgonlöpning

Vilken strålande start på onsdagen!
Jag kunde inte hålla mig från löpningen längre utan gick ut tidigt i morse för att springa 5 kilometer.
 
Underbart skönt ute.
Lite friskt, svalt och tyst.
Bara lite fågelkvitter i bakgrunden.
 
Jag skulle bara ta det lugnt men fick upp farten ganska bra för att vara mig.
Det var roligt och kändes bra, men sista biten slog jag av på takten.
Totaltid 31:48 minuter, 6:20 i medel.
Mycket bra.
 
I kväll ska jag nog bli klar med min löparberättelse från Göteborgsvarvet.
Lite roligt att uppleva loppet en gång till genom att skriva om det.
Men först jobb!
Känns lite trögt att gå till tåget, jag som precis kommit in i ett skönt semestermoode.
 
Taggar: löpning, springa 5 km, lillåudden Västerås;

Tisdagsledig

Är ledig i dag också.
Så lyxigt!
Har lärt mig att jag behöver minst en återhämtningsdag efter en resa.
 
Det känns förvånansvärt bra i kropp och ben och jag verkar ha återhämtat mig bra från Göteborgsvarvet.
Jag är så sugen på att ut och springa igen men vet att jag behöver visa kroppen lite respekt så jag avvaktar någon dag till.
Blir nog en sväng till gymmet istället i eftermiddag.
 
Har promenerat i det fina vädret för att lufta mig lite.
Tog en sallad på Kajens Fik.
Nu behöver jag ta kontroll över kalorierna igen.
Det skenade lite i Göteborg....men det var det värt.
 
Vandrade ner mot Lögarängen efter maten.
 
Skön runda!
Taggar: Lillåudden Västerås, Kajens Fik Västerås, Lögarängen Västerås;