Hatar migrän

Näe jag orkar inte.
Veckorna är intensiva och jag behöver verkligen mina helger.
Då vill jag leva, njuta, vila, träna.
Allt jag inte hinner i veckorna.
Men mest träna och vila.
 
Migränen sätter verkligen krokben för mig.
Urlakar mig på ork med sitt smärtsamma bultande på vänster sida i huvet.
Tömmer kroppen totalt på energi.
Jag är svag, svettig, blek och skakig.
 
Och ingenting hjälper.
Ingenting.
Inte medicinen.
Inte vila.
 
Att ligga ner gör det nästan t o m värre då det pulserar ännu mer i huvet.
Bättre att hålla det högt.
 
Lugna promenader i frisk luft och mat i lagom dos kan mildra.
Jag tar även dubbel treo på dagen för att kunna existera.
 
Blir så besviken när jag vaknar upp på morgonen och känner att migränen fortfarande inte har släppt.
Att det inte hjälpte med piller den här natten heller.
Vetskapen att även denna dag är förstörd och inlindad i smärta.
 
Men eftersom det inte verkar spela någon roll vad jag gör, när det väl har brutit ut, så försöker jag ändå göra så gott jag kan för att få valuta för dagen.
 
I går var det kanonväder och jag lunkande bort till Öster Mälarstrand med mannen vid min sida, redo att fånga upp mig om benen vacklar.
 
Vi tog en paus på Öhrmans Café med varsin smoothie.
Min är den gröna på kiwi, äpple och lime och mannen körde björnbär/granatäpple.
 
Åt även lunch där.
Mättande kycklingsallad med bacon.
 
Lunkade sedan hem igen i sakta mak.
 
Samma visa i dag också.
Lugn promenad.
Dunkande huvud.
Ledsen och uppgiven.
 
Nu tar jag till ett sista desperat försök till bättring.
Jag tar en Nocco för att få i mig koffein och sedan ska jag prova att träna.
 
Låter vansinnigt och ej genomförbart i mitt tillstånd, jag vet.
Men det kan funka.
Koffeinet och träningen kan få fart på de krampande blodkärlen så det faktiskt släpper.
Men det kan också bli sämre...
Kan alltså gå lite hur som helst.
Bara prova och se.
 
Den stora utmaningen och vinningen är annars att se till så att jag inte får migrän.
Minska stress och spänningar.
Det är en utmaning om nåt.
Men nåt måste jag göra, för så här kan jag inte ha det.
Risken är stor att det blir kroniskt och att jag aldrig blir av med det.
 
Hemska tanke.
Taggar: migrän, vad hjälper mot migrän, träna med migrän;

Dilemma deluxe

Med bara ett fåtal veckor kvar till Tjejmilen så har jag fått ont på insidan av mina skenben.
Det är ömt när man trycker, lite spänt och hårt.
Som vanligt har jag googlat som en galning för att kunna självdiagnostisera mig och som komplement till det, pratat med "löparfolk".
 
Allt tyder på överansträngning.
Alltså inget farligt men väldigt irriterande att det kommer precis nu när jag har lite flyt i träning och löpning.
Men det är väl just det som också är orsaken.
Flytet.
Höft och knän har till min glädje hållit i år.
Inte ett minsta lilla knyst eller tecken på smärta under eller efter mina pass.
Underbart!
Det har i sin tur gjort mig lite modigare och ökat på löparrundorna, både till antal och längd.
Jag har även struntat i om det är grus eller asfalt, det har funkat bra på båda.
Lägg därtill byte av skor, så blir summan av kardemumman - överansträngning.
 
Lösningen för att det ska läka är att låta bli att belasta underbenen.
Vila så mycket det går.
Hålla igång med alternativ träning istället, dvs crosstrainer och rodd för att hålla konditionen i form.
Jobbigt läge när jag bara vill ut och springa NU!
 
Speciellt som jag har köpt ett par nya spännande löparskor som passade mitt nya löpsteg.
Chansen är minimal att jag hinner springa in dom till Tjejmilen.
Men det känns bra att veta att de finns i garderoben och väntar på mig.
 
Dessa är också nya för säsongen och dom har hunnit med några kilometer tillsammans med mig.
De har dock ett inbyggt pronationsstöd, vilket visade sig att jag inte behöver efter ett löptest på Runner´s Store.
Kanske de har överbelastat skenbenen?
Jag vet inte, men de är sköna att springa i och känns stadiga.
 
Mitt stora dilemma är nu hur jag ska kunna vila benen?
I min vardag står och går jag väldigt mycket.
Bara att ta mig till och från jobbet och rörelsen under jobbdagen brukar ge runt 8 000 - 10 000 steg.
Jag får försöka skära ned på stegen där det går.
 
Men det största problemet är nog att jag står hela dagarna.
Givetvis håller arbetsgivaren med skrivbordsstol, men eftersom jag inte kan sitta utan att få ont, så väljer jag att stå.
Sitter jag får jag skärande smärtor i höften och det känns som jag får ryggskott i bäckenet.
Stel som cement efter en stund.
 
Så det blir lite som att välja mellan pest eller kolera.
Sitta och avlasta benen eller stå och förvärra situationen....
Det enda som i detta läge funkar är liggande läge.
Men det skulle nog se lite märkligt ut.
Hör inte riktigt hemma på en arbetsplats.
 
Sen lever jag ju med min stegräkningsapp där jag har som mål att gå 10 000 steg varje dag.
En riktig morot att se staplarna förvandlas till grönt.
Ofta ligger jag över målet.
 
Stapeln är från början röd och går sedan över till oreange när 50% är uppnått och för att sedan slutligen slå om till grönt när jag är i mål.
 
Nu under helgen har jag som synes gått minimalt.
Och det gör lite ont i mitt stapelhjärta...
 
Taggar: asics, new balance, löparskor, ömma skenben, ont i smalbenet, överansträngning smalben, löparskador, ont när jag springer, stegräkningsapp, hur många steg ska man gå per dag, löpning;

Strumpor och Alvedon

Det måste vara enkelt att vara läkare nuförtiden.
Om man har tur att få träffa en, så ska man dock inte vänta sig att få svar eller hjälp.
På sin höjd dåligt bemött, överkörd och totalt ignorerad och ifrågasatt.
Eller kanske til och med utskälld för att man är skeptisk till "diagnosen" och ställer frågor om hur och varför.
Lite som jag blev för några veckor sedan när jag sökte hjälp på Hudkliniken för mina utslag på benen.
 
Jag hade inte tänkt skriva om det alls.
Därav min frånvaro från bloggen.
Det skulle bara bli ytterligare ett gnälligt inlägg och sprida dålig stämning.
Jag kände mig ledsen, arg och frustrerad.
Och håglös.
Orkar inte kämpa med (mot) sjukvården längre.
Det får bli som det blir.
 
I kombination med grov sjukhusrädsla och detta ständigt jagande på att få en tid, bli hörd och få hjälp har lett till att jag i största möjligaste mån undviker läkare och sjukhus.
Istället försöker jag hitta egna utvägar och lösningar.
Men de gånger jag faktiskt behöver läkarvård vill jag åtminstone att man ska lyssna på mig och ta mig på allvar.
Det ligger mycket mod bakom för att jag ska söka mig dit.
 
Jag funderar på att söka privat.
Men det tar också emot.
Sjukvård ska ju vara gratis.
Men jag har gjort det förut när jag opererade mitt diskbråck på privat klinik efter att ha blivit nekad vård i Landstinget.
Inte kul att höra som 30-åring att det blir för dyrt för samhället att kosta på mig en operation.
Som om det skulle vara billigare att ha mig sjukskriven och oförmögen att bidra i arbetslivet resten av mitt liv...?
Kanske inte billigare men bra mycket enklare att skicka hem mig efter varje akutbesök med nya starka tabletter.
Så efter ett år av att inte kunna gå, utan bara ligga drogad mot smärtan i soffan bestämde jag mig för att söka privat.
En enkel operation blev istället väldigt komplicerad och jag fick stanna fyra dygn istället för ett.
Jag minns så väl läkarens ord: Om du ändå hade kommit tidigare, nu hann det förvärras och ge större skador på kotorna.
Men hur ska man få hjälp i tid när ingen lyssnar?
 
Så där ja, nu har jag lyckats få till ett gnällinglägg i alla fall men lika bra att få det ur mig så jag kan gå vidare.
Varför jag skriver är egentligen för att någon annan kanske känner igen sig och kan tipsa mig om vad det är eller om man känner till någon bra privat hudläkare.
 
Mina åkommor är utslag på benen som bryter ut i samband med värme eller fukt.
Det är inte en reaktion mot solen, som jag först trodde så soleksem kan uteslutas.
 
  • Flammiga röda utslag som blommar upp när det blir varmt.
    Det börjar med prickar omgiven av vita ringar, men sedan flyter allt ihop till ilsket röda områden.
  • Brukar börja på insidan av vristen/ankeln och sprider sig sedan upp mot knäna.
  • Kan kännas som en liten upphöjning i utbrytarstadiet, men är enbart en reaktion i huden.
  • Kliar inte, vätskar inte, blir inga sårskorpor.
  • Svider och brinner som ELD i benen!
  • Benen blir heta även utanpå.
  • Allmäntillstånden går ner, jag mår dåligt som om jag har influensa i kroppen.
  • Hjälper inte att ligga med benen högt.
  • Att spola med kallvatten och lägga ispåsar på lindrar smärtan tillfälligt.
  • Det kryper och sticker som "myrornas krig" eller "tusen nålar" i benen.
  • Huden känns stram, som att den ska spricka.
  • Det känns som att benen sitter i skruvstäd.
  • Kommer bara på sommaren eller i varmfuktiga miljöer.
  • Går över först när det blir svalare i luften. Då bleknar det röda tills det helt har dragit sig tillbaka.
  • Vidrig smärta!
 
Det är inte bältros enligt läkaren, men läser man symptomen och beskrivningen som "helveteselden" så stämmer smärtbeskrivningen in väldigt bra.
 
Det var två läkare som tittade på mina ben och de var rörande överrens om att jag har dålig blodcirkulation och därför får jag utslagen.
Varför jag bara får det på sommaren och inte vintern fick jag inget svar på.
Åtgärden var kompressionsstrumpor och Alvedon mot smärtan.
När jag frågade om jag kunde komma tillbaka om det visade sig att strumporna inte hjälpte så blev svaret "Nej det är ingen idé, vi kan ändå inte göra något. Det har med åldern att göra".
 
Alla klyschor på en och samma gång.
"Ta en Alvedon" och "Det har med åldern att göra".
Verkligen enkelt att vara läkare nu förtiden...
Bara att skicka hem patienten med en Alvedon oavsett åkomma och hjälper inte det, så har det med åldern att göra.
Inget dom kan göra något åt alltså.
 
Så här i efterhand kan jag dock se det komiska i det hela.
Det gjorde jag dock inte där och då kan jag säga.
Inte alls.
Jag var snarare ytterst skeptisk till att ett par strumpor var min lösning.
 
Men kanske de har rätt, det återstår att se.
Kompressionsstrumpor i sig är jag inte emot, utan det är nog något jag borde ha börjat med för länge sedan med tanke på hur mycket jag står och går om dagarna.
Verkar vara väldigt vanligt även bland yngre med sådana yrken.
Inom träningsvärlden så har det också exploderat med kompressionsstrumpor, så visst, de är säkert bra på många sätt.
 
Men efter att ha googlebombat internet på sökningar så kan jag inte någonstans läsa om någon som vittnar om utslag och denna smärta i samband med dålig blodcirkulation.
Någon som känner igen sig?
 
Det togs även prover.
Blod- och urinprov var enligt läkaren toppen med perfekta värden.
Lät ju bra, men vis av erfarenhet bad jag att få labbrapporten hemskickad och kunde då konstatera att ett värde låg under minimigränsen och det är Trombocytvärdet.
Detta värde har spökat vid varje blodprovstagning jag gjort.
Det ligger lite under gränsvärdet och så får jag gå tillbaka efter ett par veckor och ta om det, och då har det precis tragglat sig över den undre gränsen igen och så är dom nöjda med det.
 
Låga trombocytvärden kan tyda på hemskheter som leukemi och andra livsallvarliga sjukdomar, men då misstänker jag att värdena är i botten.
Mina balanserar kring det nedre godkända strecket.
Men de kan även ge problem med utslag, blåmärken som inte går bort osv.
Något jag mer känner igen mig i.
Varför går man inte vidare och utreder det?
Och varför säger man att proverna var bra när det inte är det?
 
Tja, det är väl bara att dra på sig strumporna och se om jag överlever sommaren.
Väntar besked på ett hudprov som de tog också men det tar några veckor till innan svar.
Vet inte om jag ska hoppas att det är något eller inte?
Ovissheten är jobbig.
 
I fredags fyllde jag 48 år.
"Strumpornas år".....
 
Nästa inlägg ska vara gladare, jag lovar!
 
 
 
 
 
 
Taggar: dålig blodcirkulation i benen, kompressionsstrumpor, stödstrumpor, utslag på benen, bältros, utslag på underbenen som gör ont;