Min medalj

Sitter på tåget hem från Göteborg nu.
Det har varit fantastiska dagar men jag får dela upp allt i olika inlägg.
Men först bildbevis på att jag klarade Göteborgsvarvet:
 
Medaljens framsida.
 
Och baksida.
 
Så himla nöjd!
 
Taggar: Göteborgsvarvet, Göteborgsvarvet 2017, Göteborgsvarvet medalj;

Göteborgsvarvet

Världens största halvmarathon!
60 000 löpare.
Mäktigt.
 
Mitt stora mål för året.
Ska jag orka och ska kroppen hålla ihop?
Nu har jag ju redan tjuvstartat en halvmara för en månad sedan, så mentalt vet jag att jag klarar av det.
Dock är denna bana mycket tuffare med många och långa backar.
Hur mycket backträning har jag kört?
Not so much....
 
Jag får förlita mig på vilja och glädje så ska det nog gå vägen.
 
Det som bekymrar mig lite är att jag startar nästan sist.
Kommer publiken och underhållningen hålla ut och vara kvar när jag startar?
Det är ju det som är tjusningen med stora lopp att det är en sån härlig stämning längs banan.
Hinner jag komma i mål innan de stänger?!
Jag har 3 timmar och 20 minuter på mig.
Inga problem om jag orkar backarna men jag trivs bäst med att kunna springa på mina egna villkor och inte under tidspress.
Jag har dessutom ett rep att se upp för.
Två timmar har jag på mig till repgränsen vid 13,3 km.
Hinner jag inte på den tiden är loppet slut där och då.
Väldigt snopet i så fall men det kommer inte hända.
Jag ska kämpa för min medalj!
 
Om jag ska vända starttiden till något positivt så är det att jag kan njuta av hotellfrukosten i lugn ro.
Sedan blir det krångligt.
Jag startar kl. 15.38 och innan dess bör jag ha ätit en lätt lunch också.
Inte alls optimalt för mig som helst springer så tidigt som möjligt på dagen och med så lite som möjligt i magen.
Får se vad jag hittar för lösning på det.
Energi behövs men det får inte bli betungande i magen.
 
Sedan har vi vädret som jag inte blir klok på.
Prognosen pendlar varje timme mellan värmechock och regn.
Hur packar man då?
Jag som hade beställt 15 grader och mulet....
 
Velar mellan korta och långa tights.
Tar med mig båda och bestämmer mig på lördag.
 
Det blir många nya erfarenheter in på kontot efter detta lopp.
Och trots att jag har alla förutsättningar för att komma sist så känner jag mig jättetaggad att få springa nu.
Det är ju det här jag har längtat efter i nästan ett år och nu är det så nära.
Så kul det ska bli!
 
Vi åker ner redan i morgon med tåg.
Resan i sig är också ett orosmoment med tanke på att den är så lång.
Jag som får ont i höft och rygg bara av att åka till Stockholm.
Men jag har någon dag på mig att kurera mig och planen är att röra mig så mycket i gången som jag kan.
 
I dag är jag ledig för att ge mig så goda förutsättningar som möjligt för att ladda och undvika stress och migrän.
Väskan ska packas och sedan är det nedräkning.
 
Jag har varit sockerfri sedan Mälarmaran vilket är nästan en månad.
Har lyckats skaka av mig några kilo och satsat på god mat i stället.
 
Men i Göteborg slår jag om.
Där ser jag fram emot pasta, hamburgare och finpraliner.
Det är det som är tjusningen med långlopp.
Man behöver äta mycket dagarna innan för att orka och sedan även efter loppet för att ha en chans att återhämta sig.
Passar mig utmärkt.
 
Taggar: Göteborgsvarvet, Göteborgsvarvet 2017, Varvet, att träna inför Göteborgsvarvet, halvmara, världens största halvmarathon;

Racereport Atea Mälarmaraton 2017

Två dagar har gått sedan jag sprang min första halvmara och jag har hunnit smälta intrycken.
 
Atea Mälarmaraton var ett helt nytt lopp som arrangerades av Västerås Löparklubb.
Väldigt lyxigt att kunna springa på hemmaplan!
 
Min stora händelse och utmaning för året är Göteborgsvarvet, men när det här loppet dök upp så passade det perfekt att testa på sträckan och ha det som generalrepetition.
Inga tidsmål utan det var själva distansen jag skulle klara av.
Men under tre timmar ville jag.
 
Tävlingsdagen förflöt enligt min plan.
Uppstigning kl. 07.30.
Klunkade i mig en drinkblandning på BCAA, MSM och Resorb.
Gick sedan vidare till frukost.
 
Två proteinpannkakor med Nutella, banan och blåbär.
Jag lyckades få till dem så där exemplariskt frasiga.
Typ dränkta i kokosolja.
Jättegott och mättande.
 
Vid 09.30 tog jag ett par skedar grekisk yoghurt med russin och bananchips för att toppa energinivån.
 
Övrig tid ägnades åt att springa på toaletten.
Hur är det möjligt att bli kissnödig tjugo gånger på en timme....?
 
Starten skulle gå 11.30 för oss halvmaror och helmarorna släpptes iväg en halvtimme senare.
Efter påklädningsprocedur promenerade vi ner mot stan 10.30.
På håll hör jag speakern och för några sekunder fryser jag till is och blir livrädd att jag missat starten.
Tänk om jag läst fel?
Snacka om typisk och oerhört pinsamt att missa starten med så kort "restid" dit.
 
Tack och lov hade jag koll och Fiskartorget hade knappt börjat fyllas med löpare.
 
En halvtimme till start.
Jag hann med två kisserundor på plats.
 
Snart smäller det.
 
En kvart innan start drog Friskis & Svettis igång uppvärmningen.
Det här är första anhalten för skaderisk.
En flock ivriga människor som ska följa en instruktör.
Lätt att få en armbåge i ansiktet eller en spark på smalbenet.
 
Jag brukar dra mig undan och köra min grej lite utanför.
Att förnedra mig i grupp är inte min grej.
Saknar totalt taktänsla och kordinationsförmåga.
 
Dessutom förstår jag inte vitsen med uppvärmning.
Så varm som man blir under loppet så vill man väl spara på krafterna så länge det går.
Jag förstår att de som drar iväg i sprintertempo behöver värma upp musklerna för att inte sträcka sig, men jag som springer så långsamt har ju två mil på mig att värma upp.
 
Det var oerhört blåsigt.
Min keps flög av innan jag ens hunnit starta, så jag gick över på plan B och tog mössa istället.
Bra val.
Sprang förbi ett gäng avblåsta kepsar längs vägen....
 
Ett par minuter innan start får vi ordna in oss i fållan.
Jag ställer mig till höger.
Dels för att det är den sidan man håller när man springer långsamt men största anledningen är mitt blinda högeröga.
Jag gillar inte att ha folk på min högra sida eftersom jag inte ser dom.
 
Vantarna åker av för att kunna manövrera pulsklockan.
Speakern räknar ner.
Den där pirriga adrenalinkänslan infann sig inte riktigt som den brukar.
Jag saknade dunkande musik på hög volym som brukar piska upp stämningen.
Men knallen från startpistolen är ändå speciell.
 
Som vanligt rycktes jag med av klungan och höll ett för högt tempo mot vad jag planerat.
Fick kämpa med att återta kontrollen och hitta farten.
Men så länge vi sprang genom stan hängde jag med men sedan slog jag av på takten.
Och blev ganska omgående omsprungen av hela klungan.
Det är nackdelen med litet startfält.
Är det flera tusen löpare så är risken mindre att man blir ensam och sist.
 
Första kilometrarna var tunga och går uppför.
Det visste jag så jag sparade på krafterna och gick mycket.
Brydde mig inte om att jag blev ensam.
Tänkte att jag nog har chans att springa ikapp dem senare.
Det var full motvind och riktigt stretigt.
Jag var tacksam över att jag hade vätskebälte annars hade jag nog inte överlevt till första vätskekontrollen som kom efter ca 4 kilometer.
 
Men sen vände banan, uppförsbacke blev nerförsbacke och motvind blev medvind.
En fin raksträcka som senare går längs med Svartån.
Flack springvänlig grusväg.
Tyvärr tog blåsten på mig så jag hade inte så där pigga och lätta ben som jag hade tänkte mig att jag skulle ha på den sträckan.
 
På kommande vätskestationer var jag lite för girig och klunkade glatt i mig muggar med både vatten och energidryck.
Det straffade sig i form av illamående och då blir det svårt att springa.
Bra lärdom till nästa gång.
Bara sippa inte klunka.
 
På min favoritsträcka längs Mälaren som går vid Lögastrand, Lillåudden och Öster Mälarstrand var kraften helt slut. Jag hade avverkat 15 kilometer och det var ju nu jag skulle glänsa och sväva fram på "mina vägar".
Det gick väl sådär.
Jag fick lägga in många gåpauser för att orka.
Mannen langade lite salta pinnar som jag tuggade i mig.
De gjorde gott.
 
Blåst på härsan och tvärsan.
Jag kämpade på.
Ensam.
Ibland blev jag omsprungen av en maratonlöpare och ibland fick jag häng på någon grupp ett tag.
Men största delen av loppet sprang jag ensam, så det blev mer som ett träningspass och inget fel med det.
Jag blir bara lite orolig att jag ska springa vilse och inte hitta bansträckningen.
Men det löste sig.
 
Sista kilometrarna hade jag verkligen önskat pepp av musik.
Jag får skylla mig själv att jag inte lärt mig ladda ner listor och springa med lurar.
Man kan ju inte förvänta sig arrangemang likt Tjejmilen när det är ett så nytt lopp.
 
Till slut fick jag vittring på målet.
Bara en till backe att flåsa uppför i Vasaparken innan det var dags för upplopp.
Lycklig skuttade jag över mållinjen och fick min efterlängtade medalj.
 
Tiden blev 2 timmar 47 minuter och 55 sekunder.
Under 3 timmar som jag hoppats.
Jättenöjd och stolt över att jag lyckats genomföra loppet och att kroppen höll!
 
Åt min mål-Snickers och drack återhåmtningsdryck för att sedan promenera hem igen.
Dusch och sedan pizza!
 
Satt sedan och beundrade medaljen resten av kvällen.
Taggar: racereport halvmara, Atea Mälarmaraton, Mälarmaran, att springa ett halvmaraton;